Vagabond skriver om segling i Karibien med More Sailing

Karibien: Kasta loss, sätt segel och kryssa mellan öarna

Vildvuxna stränder, illegala odlingar och gungande reggae. Vi hissar segel och upptäcker karibiska öar bortom ståtliga hotell och massturism.

Jollen glider närmre och närmre den dunkla bryggan. Vågorna skvalpar mot gummibåtens sidor och den stjärnklara himlen lyser upp vår väg in till land. En pannlampa tänds. Båten stöter i och händer klamrar sig fast. De torra palmerna frasar i månskenet och vågorna brusar upp mot den öde stranden. Förmultnade brädor med stora hål har skapat luriga falluckor och ficklampans sken stannar till vid bryggans ena ände och den varnande skylten ”Beträd på egen risk”. Vi klättrar iland.

Efter en dryg veckas segling har vi nått ett av resans mest efterlängtade stopp. Och som klippt ur en resekatalog böjer den sig perfekt framför oss: Salt Whistle Bay på ön Mayreau. Träplankorna gnäller högt då elva par fötter balanserar in mot land. En svag sötaktig doft sipprar emot oss inifrån dunklet.

Ur mörkret dyker ett kritvitt leende upp och en tanig äldre man småspringer emot oss medan han ropar: ”Välkommen, välkommen, välkommen.” Han luktar fisk och hans hår är tvinnat i flätor som formats till en turban. Han presenterar sig som Larston och berättar att han sedan två år tillbaka bor på en båt i bukten och är strandens hummermästare, servitör och kock.

En träbar böjer sig runt en kraftig stam, ljusslingor klättrar uppför ett palmbladsklätt tak och runtomkring oss står tre långbord utplacerade på sanden. Doften av vitlök, örter, smör och hav sprider sig i luften och Larston dansar bort till grillarna där ett berg med sprattlande humrar långsamt tillagas. Han petar på dem. Vänder, vrider och penslar varsamt på marinad.

Den rofyllda stämningen smittar av sig på gruppen och det känns som om vi befinner oss vid världens ände. Vi faller in i reggaens takter och toner. Fjorton humrar ställs fram på bordet. Sedan blir det dans i baren, på borden och på stranden.

Rösten dyker upp från ingenstans. Smått förvirrat ser vi oss omkring innan vi får syn på ett litet huvud som sticker upp intill kanten på segelbåten. Sedan tidig morgon har hög reggaemusik ackompanjerats av tupparnas galande och vågornas kluckande. Jag ska precis öppna munnen då den unga killen sveper med armarna mot viken vi ligger ankrade i och utbrister:

– Det är klart att ni sov gott. Ni är ju i paradiset!

Han skrattar och langar över baguetter och en påse med is till vår segelbåt. Jag tittar fundersamt in mot husen där reggaekonserten pågått hela natten och frågar om inte grannarna i byn blir störda? Killen tystnar och kastar en oförstående blick på oss. Frågan var tydligen den dummaste han fått på länge.

Läs hela artikeln med tillhörande bilder, klicka här.