ARC bloggen 2019 – En skeppares reflektioner

En skeppares reflektioner.
Att vara skeppare har en glamorös klang. Man får köra stora båtar in i flådiga hamnar, man är klädd i snygga kläder och man äter gott. Dock har alla mynt en baksida och baksidan på skepparmyntet är bland annat ansvar. Man har ett ansvar att ta hand om gäster och båten.
Den romantiska bilden av att segla över Atlanten byttes snabbt ut mot några dygn med rent kaos.
Det började med att låset som håller gennackern gick sönder så att gennackern började dala ner mot vattnet. Direkt var besättningen samt first mate Sofie på tampen för att rädda seglet. Tampen fortsatte att rappa ut och Sofies hand fastnar i hålet där tampen löper in i masten. Hon skriker till och Patrik slår loss hennes hand. Seglet störtar i vattnet. Med blodig hand kommer Sofie till mig och säger trots smärtan att hon tar över styrningen så att jag kan hjälpa till med seglet. Gennackern lindar sig kring roder och propeller. Vi tar ner övriga segel medan vi försöker hålla i den del av gennackern som inte är i vattnet. Efter att ha säkrat seglet så mycket som det går tar vi en liten paus för att snacka igenom hur vi ska gå till väga. Under pausen lossnar seglet från roder och propeller. Vi plockar upp resterna och fortsätter natten på endast focken.
Jag sätter mig ner med Sofie och kollar på hennes hand. Några bitar av skinnet är helt bortrivet och fetthinnan mellan hud och muskler blottas. Jag skulle vilja sy ihop såret, men det finns ingen hud att sy i. Hon kvider när jag tar i handen. Hon kan röra fingrarna, då är inga ben brutna eller senor skadade. Jag ger henne smärtstillande men hennes värk blir bara värre och värre. Jag tar beslutet att sätta lokalbedövning i handen för att stilla smärtan så att tabletterna kan börja värka. Man försöker minnas allt från sjukvården i skolan om hur man sätter bedövning, tar sprutan och sticker.
Morgonen därpå tar jag på mig klätterselen och hoppar ner i vattnet. Inget sitter kvar.
Vi tar nya tag, sätter storsegel och fock. På dagens agenda står det surfträning.
Förhållandena var perfekta. Efter några timmar sker det som inte får ske, en ofrivillig gipp, preventergajen går av och bommen slår över. Vi kollar upp i riggen och ser att bommen är av på två ställen. Nej inte bommen.

Vi tar ner storseglet och säkrar det. Bommen är av så att halsen skaver mot masten. Vi tar alla fall vi har och börjar sänka ner bommen mot däcket. Det är tungt och alla måste hjälpa till för att det ska gå. Väl nere på däck kan vi knyta av storseglet, och hissa upp det tillbaka upp på biminin. Mörkret faller och vi tar kväll.

Natten spenderar jag med att skissa och smida mina planer. Hur ska vi lösa det här?

När ljuset väcker oss och vi samlas för frukost, har jag planen klar. Min plan är att lossa seglet från masten och rulla det nerifrån. Då kommer den tjocka segelduken tillsammans med de nedre lattorna bilda en ny bom. Alla får sina arbetsuppgifter, nu ska vi lösa detta! Vi lyfter, sträcker, rullar och säkrar. 8 timmar senare samlas vi på flybgidgen. Hans börjar hissa seglet och det står på nytt. Alla andas ut och applåderar, vi är påväg igen!

En skeppares dag är aldrig den andra lik. Ena dagen är man vågornas kung, andra dagar är man doktor och den tredje dagen kokar man soppa på en spik.

Med vänlig hälsning,

Fredrik Olsson ombord på Sirli