ARC 2019 – ett seglingsäventyr att minnas

23 November 2019

Image-from-iOS-14-1536x1152.jpg

Dag 1, söndag 24 november 2019

Wow, äntligen kom dagen då det bär av. Trots att vår båt Sirli var försenad till Las Palmas och satt lite käppar i hjulet för vår planering så hade det inte kunnat bli bättre än känslan som infinner sig i kroppen just nu. Visst, hade jag fått välja innan hade jag såklart inte valt att båten skulle vara sen men med facit i hand skulle jag heller inte vilja ha det annorlunda, det har lett till till stora kontraster som har gjort oss till en bra grupp och som nu lett till total lycka när vi efter hårt slit fick klart allt i tid. Dagen starta med frukost 07:30, då det var lite för lite gröt kokt så kom frågan upp om vi verkligen hade köpt tillräckligt med havregryn. En fråga som kanske låter banal för många men när man inser att det som är på båten är det man ska leva på de närmsta veckorna så känns det bra att kolla upp det nu och inte vänta till det är för sent. Efter att ha fixat det sista på båten, svabbat däck och sista inhandlingen så är det dags för lagfoto. Man tänker sig att detta foto är något man vill ha som minne för livet så när det kommer en äldre spanjor som knappt kan engelska varken eller gå så blir man lite orolig. Men efter att ha sett bilderna så blir man glad, bilden i sig kanske inte är av högsta kvaliteten men man ser energin och glädjen i gänget för att snart få kasta loss. Detta ”gäng” jag snackar om består av 10 personer som jag kommer återkomma till mer under resans gång men jag tänker att jag börjar med mig själv. Jag heter Patrik och många som läser detta känner nog mest till mig som säljare på More Sailing, det är ofta mig du pratar med på telefon eller mail vid bokning av resa. Jag är 31 år och bor i Göteborg sedan 10 år tillbaka. Jag är uppvuxen en bit norr om Göteborg nära havet och har som ung inte seglat så mycket mer än med kompisar och deras familjer. Jag älskar att resa så trots att jag själv inte är så duktig seglare så har jag funnit att segla är det perfekta sättet att resa på där man kommer till nya platser varje dag och man har med sig sitt boende på fantastiska platser runt om jorden. Med detta sagt är Atlanten något som ligger en bit utanför min komfort-zon men det är också det äventyret jag är ute efter. Klockan slår 10:30, vi tar våra sista steg på fast mark och kastar loss. Stämningen är magisk och vi går ut för motor jämnsides med vår systerbåt, Shama som är av samma modell. Vi utbyter några meningar med herrarna på den andra båten innan hissar segel och beger oss mot startområdet. När startskottet går är hela besättningen taggade till tusen och vi sätter genacker. Vi hade lite fix med båten precis innan start vilket ledde till att Shama tog ledningen men bara ett par timmar in segla vi om vilket kändes väldigt kul. Eventet vi deltar i ARC, Atlantic Rally for Cruisers är ju trots allt en tävling med resultat osv. men det är lika mycket en social tillställning vilket vi fått erfara under den gångna veckan på Las Palmas. När vi seglar på i några timmar så hade vi vårt första crewmöte där vi går genom kommande dagarnas väder och vårt första vaktschema. Vaktschema har vi för att veta vilka som ansvarar för båtens framfart samt matlagning och disk. Det finns mängder av olika varianter av vaktschema min vi har valt att inleda med ett där vi får 4 timmars vakt på dagtid och 2 timmar på nattid. Jag blev tilldelad vakten som skulle laga middag vilket jag starta med på en gång, bekvämt nog så har vi preppat klart klart den mesta maten på Las Palmas så jag behövde endast värma på bolognese och koka pasta. Direkt efter maten hoppa jag på mitt första pass, 20:00-24:00. Kvälls/natt-vakterna består av två personer och denna vakt höll jag tillsammans med Anna, en go göteborgare som jag kommit väldigt bra överens med men som tyvärr har dragit nitlotten att åka på lite elak sjösjuka under början av seglingen. Min och Annas vakt va fartfylld då det blåste på bra och hög sjö, ett tag in i vakten fick vi reva focken för att kunna manövrera båten enklare. När vakten är slut så går vi ner för att väcka nästa vakt och när dom tagit över så går vi ner för att skriva loggbok. Det lustiga med detta vaktskydd var att när vi bytt så insåg vi att klockan på plotters va felinställd så klockan var bara 23 vilket gjorde att min och Annas vakt var 1 timme kortare än planerat men Fredrik ”Kocken” och Kicki sa att dom bjöd på den timmen då dom redan va vakna, i kompensation locka jag kaffe till dom. Jag är så otroligt glad att jag får vara med om detta, ser fram emot de kommande veckornas äventyr!

 

Image-from-iOS-9.jpg

Dag 2, måndag 25 november 2019

Image-from-iOS-16-scaled-1536x1152.jpg

Vi har delat in natten i två-timmarsvakter, jag och min bakåtkompatibel Anna fick äran att få första soluppgångsvakten mellan 06:00 till 08:00. Det var en förhållandevis lugn morgon men vår vaktledare Sofie påpeka ett par gånger att hon skymta något i vattnet ganska nära oss och andra gången skymta även jag den svarta siluetten. Vi är långt från närmsta utanför Afrikas kust och är väldigt förundrade vad detta kan vara, när vi kommer upp jämnsides så hör tänds ett ljus och i samma sekund en motor. Det är en rubbet som träder ur skuggan bara 30-40 meter från oss och sätter kurs mot oss, många tankar hinner gå genom huvudet, pirater?! Men nej, båten viker efter ett par sekunder av och åker motsatt vår kurs. Solen börjar sakta gå upp på den molniga horisonten och vi sitter och diskuterar vad vi precis vart med om. Efter vakten står frukosten som Kicki lagat klar på bordet. Jag är en person som är väldigt glad i mat men här på båten blir allt extra gott och att kliva av sitt vaktpass för att avnjuta Kickis havregrynsgröt, kokta, bröd och Juice är helt underbart. Efter frukosten blev det ett par timmars sömn igen för att känna sig helt utvilad. Strax efter min sömn så har min rumskompis kock-Fredrik gjort broccolisoppa till lunch, jag sätter mig för att äta när jag märker att det blir lite ryckigt i båten och fart på däck. Den nya vakten har då rest genakckern och hamnat lite ur kurs, det har då skapat stor påfrestning på seglet som har fått sig en reva. Det är alla man på däck och jag springer från min soppa för att hjälpa till att dra ner genackern. Vi vi får snabbt ner den och ser till att laga den med segelduk som vi har med oss. Efter lagningen och när alla fått i sig den avbrutna lunchen så har vi nytt skepparmöte där vi går genom dagen. Där lyfter skeppare Fredrik bland annat att vi kommer vänta med att hissa genacker igen tills att alla lärt känna båten bättre och hur den beter sig vilket alla är överens om. I slutet av mötet lyfter jag en gåta och utlovar ett hemligt fint pris till vinnaren, i skrivande stund ungefär ett dygn senare har ännu ingen kommit på svaret men det är väldigt bra engagemang, till exempel Anna som har gjort hela ekvationer för att lösa. 

Image-from-iOS-10-scaled-1536x1152.jpg

Min andra vakt för dagen gick mellan 16:00 och 20:00 med Rebecka och Johanna. Rebecka har under ett par säsonger arbetat som värd på våra båtar i Kroatien och Karibien så henne känner jag väl och går sällan en lång stund utan skratt. Johanna är en helt ny bekantskap men som är extremt rolig med sina spontana utfall, som till exempel när vi stod i affären och handla mat innan avresa och hon spontant kasta en packe disktrasor mellan hyllorna för hon va nyfiken på om den fungera som frisbee. Då jag skulle upp tidigt imorgon så valde jag att direkt efter vakten gå och lägga mig för att kolla film, men först en dusch. Vi har en stor och lyxig båt med separata badrum till till varje hytt och dessutom water-maker som gör att vi kan omvandla havsvatten till sötvatten på båten. Detta för första duschen under gång och jag ställer mig i duschen på ca 50x50x200cm och sköljer vatten över mig medan jag ramlar från vägg till vägg i takt med vågorna. Efter duschen lägger jag mig i sängen för att kolla på La Casa de Papel, en spansk serie som jag fått mängder av tips om från olika kompisar. Jag hinner ungefär 10 minuter in i första avsnittet innan jag somnar hårt, sjön tar på krafterna…

Dag 6 fredag 29 november 2019

alex-fisk.webp

 

Godeftermiddag! Mitt pass började klockan 6 i morse, direkt satte jag och frippe, en av de finska besättningen, i våra två fiskespön med drag i. Innan vi ens fått ut dragen bakom båten högg det två gånger i dragen men inget som fastnade. I med 200 meters lina, sen tog det inte många minuter innan det nappade hårt. Resultatet blev en blåfenad tonfisk på runt 7 kilo, och en lyrisk besättning, riktigt kul morgonpass. Dessvärre tyckte spörullen att en fisk per rulle räcker så den strök med, fortsatt fiske för ske med finnarnas egna spö. Senaste tiden har det varit mycket motor, ett snack med båten vakivaki på vhfen bekräfta att även dem har kört mycket med motor och börjar räkna på diesel reserverna, vakivaki har även pratat över satellit med metereologer som tror på en något sydligare rutt i en dag för att få säkrare vind sen. Förhoppningsvis kommer vind som lovat av prognoserna, vilket borde ta oss raka vägen till St lucia. Stor cirkeln, dvs närmsta vägen rakt på, ser I dagsläget ut att vara en bra plan om man kan gå genom bleken för motor. Vi har god stämning ombord, men saknaden av vind gör sig påtaglig. Vi har fortfarande inte löst gennackerfalls problemet, det går för stor sjö för att åka upp med vinkelkap i toppen. 

Dag 8 söndag 1 december 2019

Jag vaknar denna adventsmorgon till julmusik och risgrynsgrötsdoft efter 3,5 timmes sömn. Rotar fram tomtemössan och går upp. Gennakern är redan uppe. Anna rattar båten, Lisa vaktar skotet. Det är mulet, men varmt i luften. I salongen slevar Patrik yrvaket, med håret på ända och nyfixad musche, i sig gröt. Det är första gången jag ser att Kock-Fredrik har en tatuering på låret. I am the pursuit of happiness, står det. Så passande för hela den här situationen, tänker jag. Frukosten avslutas med att jag och Hans sjunger med högt i Feliz Navidad, ivrigt påhejade av muntergöken Johanna. Rebecka sover fortfarande och jag undrar för mig själv hur det är möjligt i det här oväsendet. Ute på fördäck ligger Kapten-Fredrik på magen och ser ut att försöka klappa delfinerna vi har på besök. Ja, vi har adventsdelfiner. Jag matar dem med resterna av min gröt, sen kryper jag tillbaka till kojs. Måste försöka sova nån timme till för att orka dagen som kommer. Jag hade kl 2-4 passet inatt. Efter två dagar av stiltje – som iochförsig var ljuvliga och vi kunde bada med dryga 4 km hav under oss! –  har vi nu tagit oss tillräckligt långt söderut för att hitta varma passadvindar som vi gennakerseglar i. Kapten Fredrik och styrman Sofi är tålmodiga pedagoger. På kort tid har vi blivit ett effektivt team på att få upp och ner det ostyriga och krävande ballongseglet – det är som en trotsig unghäst som drar iväg åt fel håll så fort ryttaren tappar koncentrationen. Vi orkar ratta högst en timme åt gången var. Men när vi lyckas flyger båten fram. Inatt upplevde jag min bästa segling någonsin: I månskenet som speglades i Atlantens vatten surfade jag fram i 9 knop och höll kursen med hjälp av Cassiopeja. Lycka! Livet är vackert, jorden är förunderlig och jag är tacksam.
Här på båten levs livet i pass om 4 timmar på dagarna och 2 timmar på nätterna. Ändå lyckas jag upprätthålla känslan av en ganska normal dygnsrytm, och det är inte alls så jobbigt som jag var rädd att det skulle bli. Det hjälper förstås att alla här tar sitt ansvar, och att stämningen är god. Jag tycker att vi är snälla med varandra. Det är en trivsam mycket liten värld vi skapat oss här ute i det stora vattnet, fylld av samtal om livet, tramsiga hyss och fokuserad segling. Hemma känns väldigt långt borta. Eller också är det där jag vaknar upp nästa gång jag slår upp ögonen.

Nä, nu går jag upp och stänger av julmusiken så att jag kan sova. / Med vänlig hälsning, Kiki

 

IMG_0958-scaled-1152x2048.jpg

Möt vår besättning ombord – först ut är Rebecka

För två år sedan när jag började jobba som värd i Karibien för More Sailing var Atlanten helt otänkbart. Jag hade aldrig ens satt min båt på en segelbåt tidigare. Jag fick höra historier från tre kollegor som bara någon vecka innan oss hade anlänt till St Lucia för att säsonga i Karibien efter att ha seglat över tillsammans. De pratade om sin resa, som lät helt otrolig och utvecklande. I somras, när jag gjorde min andra sommarsäsong som värd och mentor i Kroatien, fick jag förfrågan om jag ville åka med och segla över Atlanten och sedan jobba min tredje säsong i Karibien, kunde jag inte riktigt ta in det. Plus att jag efter ett par års tid efter jobb utomlands tänk dra mig tillbaka till Göteborg och börja plugga. Det var inte rätt tid i livet så jag valde att avstå möjligheten. Under hösten kom tanken upp igen, och jag var med min chef som skulle segla över på flera möten med de personer som skulle segla med. Den ivern jag brukar känna i mig när roliga livsupplevelser dyker upp kom fram starkt. Jag kunde inte stå emot denna möjligheten. Hela min magkänsla skrek att jag skulle följa med, men oron att komma för mycket efter i skolan och mitt nya liv i Göteborg satte käppar i hjulet. Tillslut, efter att ha frågat mina vänner och familj, och framförallt mig själv, bestämde jag mig för att åka med. Min skola sa nej först för att det skulle bli för hög frånvaro och att jag skulle komma efter, men jag tjatade och kom med förslag på en studieplan. Tillslut kom jag och min utbildningsledare överens om ett individanpassat schema och jag kunde packa resväskan.

Tänk att lilla jag har fått chansen att segla över Atlanten. En möjlighet som inte tidigare fanns och som jag säkert inte hade vågat utan min personliga utveckling jag har gjort genom åren. Nu har vi passerat hälften av vår resa, och jag längtar inte till land. Igår vid solnedgången gjorde jag yoga till titanics låt my heart Will go on på fördäcket, även kallad ”loungen”Jag mår så bra här med vår Sirli-familj. En fantastiskt fint gäng som gör denna fantastiska resa tillsammans.

Tack för mig!

Möt vår besättning ombord – Hans

IMG_1194-scaled-1152x1536.jpeg

 

Att bli ivägsläppt av generös hustru och göra sin atlantsegling vid 79 års ålder är en förmån , en utmaning – och ett utmattande långlopp.
Tröttheten blir konstant, vardagliga sysslor med hushåll, tvätt och kläder blir krävande. Plikterna vid rorkulten dag och natt är ofrånkomliga och kräver all den koncentration jag kan samla. Efter att du blivit väckt ska du vara kidssad och klar 15 min senare på flying deck.
När det uppstår besvärliga situationer med segel och allt tänkbart och otänkbart måste alla ställa upp. Då måste du ut och bidra även om natten är svart, vinden hård och du nyss har somnat.
Allt detta är särskilt svårt därför att allt rör sig hela tiden alltsedan vi kastade loss i Las Palmas på Gran Kanaria.
Allt rör sig och alla sinnen blir stressade. Hörseln får acceptera en kakafoni av ljud allt från det eviga knirrandes och knastrandet i hyttens väggskivor till forsandet som ett mindre vattenfall där vattnet släpper båten akteröver. En hel värld av ljud ute och inne som du inte kan härleda. Aldrig någonsin tyst.
Synen får acceptera att hela omvärlden rör sig. Det enda till synes fasta är den perfekta cirkel som horisonten ritar- men även den häver sig med båten. Stjärnhimlen vrider sig under natten, månen kommer och går liksom Venus med sin kamrat Neptunius.
De sinnen som kontollerar kroppens balans får aldrig riktigt vila eftersom även sängen gungar runt. Du får hålla i något eller åtminstone stå nära något att hålla i när du är på fötter.
Hjärnforskning visar hur mycket hjärnan tvingas arbeta för att tolka och parera alla dessa intryck. Du själv kan inte ingripa i detta arbete utan det är programmerat sedan urtiden. Hjärnans jobb kräver stor mängd av den energi vi tar in och normalt går vi ner i vikt under seglatsen.
Så vitaliteten går ner, och inte bara hos mig utan alla medresenärer vittnar om detsamma.
Men man anpassar sig.
Det sociala livet ombord fungerar väl trots den krävande miljön . Vi är utlämnade åt varandra och beroende av varandra.
Trots tröttheten samlas mängder av gyllene minnen och livserfarenheter. Ledningen är högproffsig och skapar trygghet och trivsel.
Vi ha Land i sikte om några dagar.
Jag ska då sova ut, fira med mina kamrater och sedan raskt flyga hem till Margareta med sin nyopererade höft nu   på plats och rika jul- och nyårstrsaditioner. Givetvis förväntar jag mig en rejäl to- do-lista att ta itu med inför julen.
Sedan funderar jag också på hur jag ska kunna ljuga på ett intressant sätt om mina upplevelser inför en måttligt intresserad omvärld !
Hans

Möt vår besättning ombord – Johanna

Hej hej alla där hemma. Oroa er inte för mig, jag är mitt uppe i det stora äventyret. Det här är mycket bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Nr1, jag har shorts dygnet runt. Nr2, jag ser hav vart än jag vänder mig. Nr3, jag sjunger minst en låt jättehögt varje dag. Så därför tar jag ton likt Taube, håll till godo och vi ses när jag kommer i land igen!! /Johanna 

Sålänge Sirli kan gå Sålänge vågen kan slå Så länge vinden i seglen kan få gennakern att bestå Så om en vakt eller två Så håll humöret som så För det finns ännu en sjömil att trimma oss på O vem hade trott av just vi skulle segla ut från Las Palmas För att skota och lova och falla Att under månljusets vakt Vi håller knopen i takt Och få ett stjärnfall till önsk i en ylande vals Ja vem hade trott att vi tio från land Skulle klicka så bra på skutan Sirli Och vem hade trott att just vi tio från stan Skulle bada från aktern rakt ner i Atlanten För med skepparens sång, och ifall natten blir lång Så väntar åter en frukost med gröt, ding ding dong Så länge Sirli kan gå Så länge vågen kan slå Så länge vinden i seglen kan få gennakern att bestå Så gå upp till vår vakt trots det svider Så får du se solen gå upp, alla tiders Och inte hindrar det dig alls, när vi vid rors dansar vals, och sjunger i kör för den fullaste hals Men ingen av oss på däck längtar hem till det grå För till Karibien vill vi för att stanna Så när gennakern kollapsat hitta passadvind igen, och skita segel o trimma och brassa Äta frukt ur ett nät, se en haj, tappa skon, osen segla om våran Shama Så länge skutan kan gå Så länge vågen vill slå Så länge vinden i seglen kan få gennakern att bestå!!

 

Image-from-iOS-3-scaled-1152x1536.webp

Möt vår besättning ombord – Anna

Nu har vi varit iväg i 6 dygn och livet på Sirli rullar på i ett rasande tempo. Det händer saker hela tiden och jag  börjar inse att den där boken jag hade tänkt läsa troligen kommer förbli oöppnad.
Det är en märklig känsla att vara helt avskärmad från vad som händer i omvärlden och att vårt liv just nu är här och nu med Sirli-familjen långt ute på Atlanten.
Det är inte konstigt att alla blir exalterade när det dyker upp stim av delfiner som vill simma på kapp med oss eller ser en val göra glädjehopp inte långt från båten. Eller det siktas en båt i fjärran och tävlingsinstinkten väcks till liv. Eller glädjen när någon har lagat pannkakor eller risgrynsgröt till frukost. Eller den eufori som uppstår att bada i knallblått vatten på 4000 m djup eller när vi lyckas dra upp två fiskar som sedan blir till den godaste tartar vi någonsin ätit, ihop med nyfriterade pommes frites. Eller den ro som lägger sig över vårt lilla samhälle när några har yoga på fördäck och andra dansar vals till Evert Taube på flybridge. För att inte tala om den hissnande känslan att segla mot solnedgången och att glida fram under den oändliga stjärnhimlen in i mörkret.
Skeppar-Fredrik drillar oss i livräddning, genackersegling, trimning och knopar och ger sig inte förrän allt sitter perfekt.
Det var svårt att föreställa sig hur livet ombord skulle bli, men hittills har det varit fantastiskt!
Efter några dagar med svaga vindar, forsar vi nu fram rakt västerut.
Se upp Shama och Bianco! Vi har segervittring 🙂

Image-from-iOS-8-768x901.jpg

Anna Graaf

 

Möt vår besättning ombord – Lis


Äntligen- vi är i passadvinden! Vi forsar fram med gennaker rakt västerut!! Skeppare Fredrik trimmar både oss o Sirli, mest oss faktiskt! Vi lär oss segla med känsla utan plotter, första vakten under dagen nästa vakt ökar utmaningen för att segla vidare med gennaker under natten. En fantastisk känsla att segla i månens sken! Så vackert, stort och mäktigt. Tänk att vi faktiskt är här – på Atlanten!!
 

Image-from-iOS-4-scaled-1536x1142.jpg

Soliga hälsningar Lis

Möt vår besättning ombord – Sofie

IMG_0603-scaled-1152x1536.jpg

Atlanten har länge varit en dröm för mig, och nu sitter jag här, en tjugo årig tjej som first mate på Sirli. Med mig har jag min skeppare Fredrik och tillsammans kompletterar vi varandra väldigt bra. Vi lär vår besättning allt ifrån att styra, sätta segel, trimma och reva. De börjar bli väldigt duktiga nu. Jag kan koppla av mer och mer ju längre vi kommer på vår resa. Det är inte bara de som  utvecklats. Jag själv känner att jag vuxit som person. Jag älskar det stora ansvaret man känner, vilket tillit besättningen har på en. Hur man lyckats lösa problem utan att behöva fråga om tips och idéer och kunna svara på alla frågor besättningen har.

Vi har varit med om mycket tillsammans. Slå rekord i snabbaste preppen inför Atlanten, stora delfinstim, hajar och valar. Vi har badat på 4000 meters djup, haft bleke och squalls, regn och solsken. Vi har firat första advent och 50 års fest, tvättat och städat. Vi är som en stor familj nu.
För några dagar sedan skörade vi vår gennacker. Spinnlocken vek sig och fallet låste fast min hand mellan masten medan tampen löpte fritt. Jag trodde mina fingrar hade gått av, att tampen skurit igenom helt och hållet, sen har jag inget minne mer av vad som hände. Jag har fått återberättat av Patrik att han slog ut min hand, och jag kan inte ens föreställa mig hur det hade gått om han inte var bredvid mig. Jag sätter mig bredvid Fredrik som står och styr, och inser att han behövs mer på andra ställen. Jag har ju trots allt en till hand att arbeta med. Jag tar över rodret och han springer iväg till resten av besättningen som håller på att försöka få upp gennackern ur vattnet. Den har fastnat i rodret. När vi kastat i alla drivankare vi har och tagit ner seglena sätter jag mig ner med Fredrik och ska plåstra om såren. Det är först då all smärta kommer. Det är rätt fascinerande hur kroppen kan stänga av sånt som är orelevant när det uppstår en jobbig situation. Besättningen kommer inrusande och skriker glatt att de fått loss seglet från rodret, och de hissar focken på nytt och sätter återigen kurs 270 grader mot St Lucia.
16 timmar senare sker en ny händelse. Denna gången får vi en oväntad gip och bommen går av. Vi firar ner den på däck och fortsätter vidare med endast focken som fungerande segel. Dagen efter har Fredrik klurat ut en superide om hur vi skulle kunna använda storen trots att vi inte har någon bom. Alla i besättningen hjälps åt, alla behåller den glada minen och vi kämpar tillsammans för att få hans idé till verk. Efter 6 timmars arbete tittar alla nöjt upp på seglet. Där sitter det återigen. Vi kan fortsätta med tredje revet och fulla focken.
Igår passerade vi halvvägs! Exakt klockan 20.00 på längdgraden W 38* 00, hoppar Njord, Nordiska mytologiens havsgud, fram. Med sin krok i ena handen och hink med vatten i andra, döper han oss alla.
Nu är vi  äntligen riktiga seglare!
Nu blir det bara kortare och kortare tills vi har land i sikte. Jag sa innan jag begav mig av på detta äventyr, att jag ville ha något att berätta om när jag kommer hem. Jag ville ha en tuffare utmaning som jag sedan med rak rygg skulle kunna skryta om för alla nära och kära. Nu har jag mina äventyr och händelser och vi löste de tillsammans, precis som en stor familj.
Ha det bäst!
Kram Sofie

Möt vår besättning ombord – Fredrik

IMG_0942-scaled-1536x1152.jpg.webp

 

En skeppares reflektioner. Att vara skeppare har en glamorös klang. Man får köra stora båtar in i flådiga hamnar, man är klädd i snygga kläder och man äter gott. Dock har alla mynt en baksida och baksidan på skepparmyntet är bland annat ansvar. Man har ett ansvar att ta hand om gäster och båten. Den romantiska bilden av att segla över Atlanten byttes snabbt ut mot några dygn med rent kaos. Det började med att låset som håller gennackern gick sönder så att gennackern började dala ner mot vattnet. Direkt var besättningen samt first mate Sofie på tampen för att rädda seglet. Tampen fortsatte att rappa ut och Sofies hand fastnar i hålet där tampen löper in i masten. Hon skriker till och Patrik slår loss hennes hand. Seglet störtar i vattnet. Med blodig hand kommer Sofie till mig och säger trots smärtan att hon tar över styrningen så att jag kan hjälpa till med seglet. Gennackern lindar sig kring roder och propeller. Vi tar ner övriga segel medan vi försöker hålla i den del av gennackern som inte är i vattnet. Efter att ha säkrat seglet så mycket som det går tar vi en liten paus för att snacka igenom hur vi ska gå till väga. Under pausen lossnar seglet från roder och propeller. Vi plockar upp resterna och fortsätter natten på endast focken. Jag sätter mig ner med Sofie och kollar på hennes hand. Några bitar av skinnet är helt bortrivet och fetthinnan mellan hud och muskler blottas. Jag skulle vilja sy ihop såret, men det finns ingen hud att sy i. Hon kvider när jag tar i handen. Hon kan röra fingrarna, då är inga ben brutna eller senor skadade. Jag ger henne smärtstillande men hennes värk blir bara värre och värre. Jag tar beslutet att sätta lokalbedövning i handen för att stilla smärtan så att tabletterna kan börja värka. Man försöker minnas allt från sjukvården i skolan om hur man sätter bedövning, tar sprutan och sticker. Morgonen därpå tar jag på mig klätterselen och hoppar ner i vattnet. Inget sitter kvar. Vi tar nya tag, sätter storsegel och fock. På dagens agenda står det surfträning. Förhållandena var perfekta. Efter några timmar sker det som inte får ske, en ofrivillig gipp, preventergajen går av och bommen slår över. Vi kollar upp i riggen och ser att bommen är av på två ställen. Nej inte bommen. Vi tar ner storseglet och säkrar det. Bommen är av så att halsen skaver mot masten. Vi tar alla fall vi har och börjar sänka ner bommen mot däcket. Det är tungt och alla måste hjälpa till för att det ska gå. Väl nere på däck kan vi knyta av storseglet, och hissa upp det tillbaka upp på biminin. Mörkret faller och vi tar kväll. Natten spenderar jag med att skissa och smida mina planer. Hur ska vi lösa det här? När ljuset väcker oss och vi samlas för frukost, har jag planen klar. Min plan är att lossa seglet från masten och rulla det nerifrån. Då kommer den tjocka segelduken tillsammans med de nedre lattorna bilda en ny bom. Alla får sina arbetsuppgifter, nu ska vi lösa detta! Vi lyfter, sträcker, rullar och säkrar. 8 timmar senare samlas vi på flybgidgen. Hans börjar hissa seglet och det står på nytt. Alla andas ut och applåderar, vi är påväg igen! En skeppares dag är aldrig den andra lik. Ena dagen är man vågornas kung, andra dagar är man doktor och den tredje dagen kokar man soppa på en spik. Med vänlig hälsning, Fredrik Olsson ombord på Sirli