Utdrag från en atlantseglares loggbok

”Jag har liksom många andra seglare länge haft 
drömmen att segla över Atlanten och kunna bära
röda byxor med stolthet.”

 

Ingen annan i min familj har haft någon dragning åt denna typ av långsegling. Min kära hustru Kerstin uppskattar mest dagsetapper med middag och nattvila i någon mysig hamn vilket även jag tycker är ett härligt seglarliv. Dock har drömmen alltid funnits där i bakhuvudet om den längre seglingen. Jag insåg dock tidigt att om det skulle bli av fick det bli tillsammans med andra än mina nära och kära. Under julen 2018 var hela familjen inklusive vuxna barn på Gran Canaria och hade en fin vecka i solen. Under denna vecka gick jag flera rundor i hamnarna på ön och spanade avundsjukt på båtar som var på väg ut på det stora äventyret. Tänk att få ge sig ut flera veckor på det stora havet. Begäret att göra verklighet av drömmen växte och väl hemkommen började jag leta runt på nätet efter möjliga alternativ. Jag hittade snart More Sailing i Göteborg som arrangerar och förmedlar chartersegling både i Medelhavet och Västindien. More Sailing brukar även ställa upp med båtar i den årligt återkommande kappseglingen ARC (Atlantic Rally for Cruisers) som går mellan Gran Canaria och St Lucia i Västindien. På dessa seglingar kan man följa med som ”paying crew”. De skulle detta år ställa upp med två stycken katamaraner av typ Lagoon 52. Jag var först skeptisk till att segla katamaran men vande mig snart vid tanken. Efter en del diskuterande med More Sailing anmälde jag mig slutligen till ARC 2019 med start i november. Nu var det äntligen bestämt! Som en start av förberedelserna för detta äventyr hade vi ett möte med hela den blivande besättningen under våren 2019 i Göteborg. Vi skulle vara 10 personer ombord varav en skeppare och en ”first mate” från More Sailing. Återstående åtta personer var ”paying crew” precis som jag. Det var mycket spännande att träffa hela gänget som skulle tillbringa en månad tillsammans ombord. Ingen av oss kände varandra sen tidigare så det var lite av ett socialt experiment hur vi skulle trivas och fungera som grupp. Som alla vet är det inte så lätt att komma undan och ha egentid på en segelbåt. Det visade sig dock att alla var mycket trevliga och positiva. Vår ”teambuilding” startade direkt under detta första möte.

I mitten av november var det dags att starta äventyret på allvar. Enligt vår planering skulle vi först ha en vecka tillsammans på Gran Canaria innan start. Båten var redan på plats i Las Palmas när vi kom ner. Den var alldeles ny från varvet i Frankrike och hade transportseglats ner veckan innan. Under vår första vecka var det späckat med aktiviteter. För det första skulle vi bunkra båten med alla förnödenheter man behöver under ca tre veckor till sjöss. Det blev många rundor till diverse affärer och många leveranser av varor till bryggan. Eftersom det fanns frys ombord så lagade vi också en hel del basmat som frystes ner. Vi köpte också en hel del frukt och grönt som stuvades ombord och hängdes upp i nät. Det var viktigt att tvätta allt noga så att det inte kom fripassagerare ombord i form av kackerlackor och andra kryp. Det är inte helt enkelt att planera mat för tio personer för en sådan seglats.

Under veckan i Las Palmas bjöds det även på olika aktiviteter från ARC organisationen. Det fanns många olika intressanta föredrag att gå på. Det var erfarna långseglare, meteorologer och andra specialister som höll föredrag om allt från säkerhet, väder, astronomi och matplanering. Det fanns även möjlighet till mycket socialt utbyte mellan besättningarna. Det var väldigt internationellt i hamnen med ca 190 startande båtar från många olika länder.

För att få ställa upp i ARC finns ganska höga säkerhetskrav på båtarna. Det gäller både personlig och båtutrustning som måste vara på plats. Dagarna innan start kom inspektörer från ARC organisationen ombord och gjorde en grundlig genomgång innan man fick grönt ljus att starta.

Efter en händelserik vecka i Las Palmas var det så äntligen dags att kasta loss och ge sig ut på havet. På startfältet utanför hamnen var det fullt av båtar och vi som var lite ovana att hantera en större katamaran fick snabbt lära oss segelexercis och att manövrera denna något otympliga farkost. Det är verkligen en annorlunda känsla att styra denna typ av större flytetyg med dubbelskrov när man är van vid enskrovsbåtar. Vi fick dock en fin start och forsade snart fram i solskenet på slör med hissad gennaker i 10-12 knop i den friska vinden. Vi hade nu ca 2700 sjömil framför oss innan målgång i Karibien.

Även om vi var nästan 200 båtar vid starten så spred fältet snart ut sig och efter ett dygn hade man inte längre många konkurrenter kvar i sikte. Vi kom snabbt in i våra rutiner ombord med vaktgång, matlagning och ledighet. Vi hade lagt upp ett rullande vaktschema som innebär tre timmars vakt och därefter fem timmars frivakt. Det innebar att man aldrig fick sova mer än knappt fem timmar i sträck så det gällde att utnyttja delar av frivakterna även på dagen till sömn så att man fick sin vila. Det gick dock mycket smidigt att komma in i denna rutin och anpassa kroppen att dela upp sömnen.

Att segla katamaran är ju lite speciellt eftersom båten inte kränger. I grov sjö blir det ju naturligtvis sjögång med rörelser upp och ner och att båten stampar. Dock lutar det inte vilket gör att sjöstuvning av alla saker inte blir lika kritiskt samt att man kan röra sig lite lättare ombord utan att hålla i sig hela tiden. Jag hade förväntat mig att minst några i besättningen skulle drabbas av sjösjuka de första dagarna. Dock var bara någon enstaka av gänget som hade lindriga besvär under andra dygnet till sjöss. Efter det mådde alla fint hela resan.

Boendet ombord var ganska bekvämt med hytter där vi bodde två i varje. Det fanns även tillgång till dusch i färskvatten som man kunde unna sig ungefär varannan dag. Vi hade waterma
ker ombord som omvandlar sjövatten till färskvatten. Allt vatten som användes till matlagning och tvättning kom från denna apparat. Dock hade vi bunkrat ca 350 liter flaskvatten för att dricka. Det är lätt att glömma att dricka tillräckligt i värmen. Man fick vara uppmärksam på minsta tecken på huvudvärk som är symptom på vätskebrist. 

Efter ca fyra dygn till sjöss med sydvästlig kurs i riktning mot Kap Verde var vi nere på breddgrader där passadvinden är förhärskande. Denna blåser från NO och O. Vi girade då västerut med kurs mot södra Västindien. När man seglar på dessa breddgrader på västlig kurs har man i princip alltid slör och läns i varierande vindstyrka. Man kan tycka att detta låter ganska bekvämt men det kan också vara frustrerande när vinden mojnar ner och seglen rycker och slår i svag undanvind. Det kan också vara starkare vind och då måste man alltid vara försiktig så att man inte drabbas ofrivillig gipp. Därför har man alltid någon typ av preventer för att undvika skador. Ett annat vindfenomen som emellanåt uppstår här är så kallade ”squalls”. Det är lokala vertikala bymoln som bildas över den relativt varma havsytan. De är ganska lika åskmoln som vi har här hemma, dock utan åska. De kan dock ge ett kraftigt regn samt stark vind som kommer hastigt. Man skall därför hålla uppsikt för dessa så att man är beredd att minska segel om det skulle behövas. 


Efter en vecka till sjöss började jag verkligen känna den där härliga känslan av det enkla livet på en båt.
Det är då det mesta kretsar kring vaktgång, väder, vind, äta och sova. Jag kan verkligen uppskatta detta att vara helt bortkopplad från mail, SMS, TV mm. Det uppstod även ett härligt kamratskap ombord med många förtroliga och djupa samtal på nattvakter under en fantastisk stjärnklar himmel.

Efter 10 dygn till sjöss passerade vi den teoretiska mittpunkten på resan, dvs 1350 sjömil kvar till St Lucia. Man får respekt för dessa avstånd. Man ska även ha respekt för att här ute måste man klara sig själv. Om något allvarligt skulle hända ombord är man långt ifrån land och kan i bästa fall få hjälp från någon annan båt som finns i närheten. Därför är det viktigt att vara försiktig och undvika skador. Ombord på vår båt klarade vi oss ifrån några värre blessyrer. Det var mest handskador från hantering av fall och skot. Seglarhandskar kan vara ganska bra ibland….. Vi hade också en hel del spännande upplevelser av djurliv under seglingen. En dag kom en liten finkfågel och landade på däck. Det visade sig vara en liten steglits. Den verkade vara ganska trött efter en lång flygning över havet. Vi satte fram vat– ten och en liten skål med frön på däck som han genast pickade i sig. Denna lilla fågel stannade hos oss ombord flera dagar. Han gjorde lite flygturer runt båten när vi höll på med segel– byten och annat på däck, men han kom alltid tillbaka. Efter en vecka försvann han dock. Vi önskade honom lycka till hoppades att han hittade en annan båt att vila på för det var väldig långt till land.

Ofta flög flygfiskar över vattenytan runt vår båt. Dessa små fiskar uppfattade båten som något farligt och utnyttjade sin flyg förmåga för att fly. Dock hände det emellanåt att de landade på däck av misstag. På morgnarna fick man ta ett varv på däck för att städa bort de flygfiskar som under natten hamnat fel. En gång hände det att en däckslucka till en av våra hytter som stod på glänt. En flygfisk lyckades flyga rakt ner i kojen till en i besättningen som låg och sov. Han fick ett hastigt uppvaknande och lakan som luktade svagt av fisk hela resten av resan.

Under större delen av seglingen hade vi fiskelinor som släpade efter båten. Vi fick napp ganska ofta och fick på så sätt tillskott till mathållningen. De fiskar som oftast nappade var guldmakrill som även kallas för mahi mahi. Detta är en fin matfisk och det lagades läckra maträtter av denna fångst. Vi fick även tonfisk på kroken en gång. Lyckligtvis var den bara på ca 10-12 kg och den fick vi upp efter en halvtimmes kamp. Tonfiskar kan ju vara betydligt större och det hade vi nog inte klarat av med den fiskeutrustning vi hade ombord.

Vid några tillfällen fick vi också se stora stim av delfiner som lekte och hoppade kring båten. Man kan aldrig se sig mätt på dessa fantastiska djur som rör sig så smidigt i vattnet. När de kom var de oftast grupper på 20-30 stycken som stannade runt båten en kvart eller mer. Man blev sugen att hoppa i själv. Det var ju ganska behaglig badtemperatur med 29 grader i vattnet. På eftermiddagen den 18:e dagen till sjöss siktade vi land! Det var St Lucia och även ön Martinique som ligger intill. Vi gick över mållinjen på tidig kväll och gled in i hamnen Rodney Bay på St Lucia. På bryggan när vi lade till stod en välkomstkommitté med representanter från ARC. De hälsade oss välkomna och bjöd på rum punsch som är en lokal bål av rom man dricker mycket i Karibien. Under de dagar vi hade i Rodney Bay blev det kärt återseende av besättningar från våra konkurrentbåtar. Det blev en hel del festande och fler bekantskaper med rum punsch.

Även om seglingen hade gått fantastiskt bra med god stämning ombord var det skönt att vara i land. En upplevelse utöver det vanliga som jag kommer att bära med mig hela livet.

Nu kan jag dessutom bära röda byxor med stolthet!

Magnus Jeppsson  

Relaterade resor